Omplacera eller inte?

Foto: mangie.se

Eftersom att jag själv har valt att omplacera en hund som jag levt med i nästan tre år tänkte jag skriva lite om mina tankar kring det. Varför och när man faktiskt bör omplacera sin hund.

Generellt tycker jag att folk omplacerar sina hundar alldeles för sällan och de som ofta säljer sina hundar gör det av ”fel” anledningar. I alla fall inom mina kretsar ligger det för stor tabu på att sälja sin hund. Det är inget man gör, hellre ha kvar en hund som man inte trivs med än att behöva ”förnedra” sig själv genom att sälja hunden. Många jag pratat med ser det som ett nederlag att behöva sälja sin hund. Att man inte lyckades forma hunden till den individ man ville ha. Träning kan påverka mångt och mycket men hundarnas personlighet förblir ändå vad det är. Det tycker jag är en väldigt viktig poäng i det hela. Momentutföranden, inlärda beteenden och mycket mer kan förbättras och ändras genom effektiv träning. Hur hunden är rent psykiskt och mentalt går ju dock inte att ändra så mycket på. Så för mig är det antingen att gilla läget eller att omplacera som gäller.

Foto: mangie.se

Att ta beslutet om att omplacera Isac är det absolut svåraste jag har gjort. Men min situation var verkligen ohållbar. Jag slets mellan två sidor inom mig. En sida som älskade Isac så att hjärtat nästan brast när jag såg på honom och aldrig skulle kunna tänka tanken om att det fanns en bättre hund. Sen var det den andra sidan. Sidan av mig som ville ha ut så mycket mer av mitt hundhavande, sidan som inte bara ville tävla och träna agility. Sidan av mig som ville träna upp en hund till elitlydnad, ut i skogen och prova på spår och sök. Sidan av mig som ville ha en hund som älskade all typ av träning, en hund som inte enbart tränade för att se mig glad. Mina ambitioner och mål med mitt hundägande gjorde att Isac inte ”dög” för mig. Här kommer vi till de saker som inte ens världens bästa tränare hade kunnat ändra på. Isac kunde lära sig allt, han var dessutom en väldigt lättlärd hund. Men, han tyckte inte att det var roligt. Inte varje dag, inte en gång i veckan men möjligtvis en gång varannan vecka. Isac älskade agility över allt annat och det kunde han träna flera timmar dagligen utan att minska i intensitet eller motivation. Dock var inte det vad jag ville. Vi strävade hela tiden åt olika håll.

Jag ville verkligen att Isac skulle räcka till för mig, jag ville att han skulle vara min drömhund. Men det var han inte. Missförstå mig inte, jag älskade honom över allt annat och vi hade den där magiska relationen till varandra som inte går att beskriva med ord. Men ständigt gick jag runt med dåligt samvete över varje lydnadspass som slutade i frustration från min sida och ännu mindre lust från Isacs.

Att omplacera Isac hade alltid kännts som en omöjlighet för mig. Han var den första hund som jag tränat upp i agility ordentligt, han följde mig vart jag än gick, vi hade upplevt så mycket tillsammans, han hade lärt mig så mycket, han hade gett mig så mycket och han var mitt allt. Trots detta så gick jag vareviga dag runt och längtade efter min nästa hund, min Border collie.

Foto: mangie.se

En dag vaknade jag upp. Jag insåg att Isac förtjänade så mycket mer än jag kunde ge honom. Jag kunde ge honom motion, jag kunde ge honom agilityträning och tävling, jag kunde ge honom ett bra liv, jag kunde ge honom gränslöst med kärlek. Men, jag kunde inte titta in i hans blåa ögon och säga att han var allt jag ville ha och från botten av mitt hjärta även mena det.  Isac förtjänade någon som älskar honom precis så som han var och är. Någon som inte kan tänka sig en bättre hund än honom.

Nu var ju även fallet så att vi bara får ha en hund på skolan, så antingen fick jag vänta två år med att köpa ny hund eller omplacera Isac. Dock är jag inte så säker på att jag hade behållt Isac även om vi fick ha hur många hundar vi ville. Jag vill inte att någon av mina hundar ska komma i skymundan. Ingen ska vara bättre än den andra. Alla ska vara delaktiga i träning, tävling och vardag. Alla ska vara lika uppskattade. Så hade det nog inte blivit om Isac fanns kvar när Ed kom in i mitt liv. Det behöver såklart inte vara så för alla, men i mitt fall tror jag tyvärr att det hade blivit så.

Att lämna ifrån mig Isac är det jobbigaste jag någonsin gjort och jag saknar honom fortfarande väldigt mycket. Det går inte en dag utan att jag tänker på honom. Men jag tvekar aldrig på att jag gjorde det rätta. För jag vet att han har det så bra hos Tore nu, att han får göra det han älskar och att han blir älskad för den han är.

Foto: mangie.se

Att omplacera Isac ledde även till att Ed kom in i mitt liv och det var det aboslut bästa som kunde hänt mig. Bättre hund än såhär kan jag verkligen inte tänka mig. Såklart har han vissa egenskaper som jag tycker är mindre önskvärda men aldrig någonsin skulle jag vilja byta ut honom. För rent träningsmässigt är han den bästa hund jag någonsin haft. Eftersom att jag tränar så pass mycket med mina hundar utgör träningen en stor del av vår vardag och påverkar därför vår relation väldigt mycket. Därför är det ett måste för mig att trivas med min hund på träningsplanen. Ed har alla de egenskaper jag söker hos en bra tränings – och tävlingshund att han dessutom har världens mest charmiga personlighet och sätt att bemöta vardagen på gör inte att jag älskar honom mindre precis.

Foto: mangie.se

Att omplacera en hund är inte alltid ”fel” och behöver inte vara ett nederlag. I mitt fall blev det otroligt lyckat. Två personer och två hundar fick exakt vad de ville ha. Tore fick Isac & jag fick Ed. Bättre än så hade det inte kunnat bli.

Foto: Nickie

Straff, ja, nej?

 

Under mina år som hundägare och hundtränare har jag ofta fått frågan varför jag tränar som jag gör och varför det inte hör till vanligheten att jag ”tar tag i min hund och visar vem som bestämmer”.

 

Idag tänker jag förklara varför jag gör de val som jag faktiskt har valt att göra. Jag ogillar att bli placerad i ett fack, utan jag väljer metoder som passar mig bra och som är effektiva. Jag är väldigt mån om att inte bli insnöad utan utforskar hela tiden nya alternativ för att bli en bättre tränare och såklart få en bättre tränad hund.

 

Enda sedan första dagen på brukshundsklubben har jag fått höra kommentarer som ”du måste visa vem som bestämmer, annars kommer han ta över” eller ”du måste ta i ännu hårdare och bli ännu argare”. Dessa kommentarer från alla möjliga folk och fän har följt mig och kommer förmodligen att fortsätta hagla mot mig inklusive alla andra som har valt att inte träna enligt den gamla traditionella skolan. Väldigt ofta har jag även fått höra att problem jag haft/har med mina hundar grundar sig i att mitt ledarskap är för svagt. Med ledarskap har dessa människor menat att jag korrigerar min hund för lite eller för mesigt, att jag helt enkelt inte gjort klart för min hund att det är jag som bestämmer.

 

Ordet ledarskap för mig är ett väldigt abstrakt och svårt ord. Ett ord som har minst lika många förklaringar som det finns hundägare. Jag har valt att radera detta ord totalt ut mitt huvud och jag använder det nästintill aldrig, definitivt inte när jag pratar om mig själv eller andra. Grunden för all hundträning är för mig att man har en bra relation till sin hund, att hunden har en vilja att samarbeta med mig. Därför är det då inget alternativ för mig att bygga en relation på straff!

 

Inte nog med att man får en otroligt osund relation till sin hund tycker jag heller inte att det är särskilt effektivt. Därmed inte sagt att jag aldrig använder mig av korrigeringar i vissa former. Ibland tryter även mitt tålamod ska ni veta. Dock är det en stor skillnad på det och att straff har blivit en naturlig del av ens vardag. Ett effektivt straff för mig är ett obehag som behöver utföras ytterst få gånger, helst bara en gång egentligen. Sedan ska det oönskade problemet upphöra. Tyvärr funkar det oftast inte på det här sättet. Ett effektivt straff för mig är inte att behöva skrika åt min hund att vara tyst 10-20 gånger per dag. Då har straffet inte fungerat som tänkt och är totalt onödigt och gör ingenting annat än att skada relationen mellan hund och människa.

 

 

De allra flesta hundtränare har nu kommit så långt att de inte blandar in straff under träning. Varför inte bara ta ett steg längre och försöka undvika straff så långt det går även i vardagen? Själv tror jag att det till största del beror på lathet och okunskap. Det går fort och är enkelt att tillsätta ett obehag. Människor över hela världen väljer att utsätta sina älskade vänner för dessa obehag dagligen, trots att det uppenbarligen inte är effektivt eftersom att obehaget måste upprepas om och om igen. Det tar länge tid att göra en riktig träningsstrategi för hur man ska få bort eller minska ett oönskat beteende, men det är bevisligen så mycket mer effektivt och man slipper dessutom vara arg på sin hund för jämnan.

 

En konstatering jag har gjort är att folk som ofta förespråkar straff har ganska veka hundar som tar åt sig. Vilket jag kan förstå eftersom att det är väldigt självbelönande för människan för stunden att se hur hunden verkligen tar åt sig och ”skärper sig”. Sen att hunden utför samma oönskade beteende några timmar senare är tydligen inte väsentligt. Att straffa en hund är visserligen väldigt självbelönande oavsett om man har en vek eller hård hund. Det är ett sätt för människan att få ut aggressioner som man gått och byggt upp. Men då borde man nog skaffa sig en boxningspåse istället.

 

Nej, vad jag verkligen inte kan förstå är :

1)      Hur man kan vilja bygga upp en relation där straff är en viktig faktor för att relationen ska fungera.

2)      Hur folk kan fortsätta utsätta sina hundar för obehag när det uppenbarligen inte fungerar.

 

Jag har inte valt bort straff för att jag är mesig. Jag har valt bort straff för att det är otroligt ineffektivt i de flesta fall och för att det finns metoder som är betydligt trevligare och effektivare.

 

 

”När kunskapen tar slut tar våldet vid.”